alinaK

Känns som att varje gång jag liksom accepterar situationen så kommer nya hinder som jag måste fundera över och på ett eller annat sätt ta mig förbi. Jag hittar små ljuspunkter och försöker limma ihop skärvorna  av mitt liv så gott det går, men resultatet blir inte vad det skulle varit. Förtvivlan blir min enda vän. När kommer insikten, när kan jag äntligen andas ut?