alinaK

Sååå, jag trodde verkligen att jag hade förutsett situationen den här gången, men man kan ju inte förutse det oförutsedda. Fast jag borde har gjort det. Magen knyter sig när jag tänker på det, vardenda hår på kroppen reser sig och en lätt kräkningskänsla uppstår. Denna egentligen obetydliga incident, som jag egentligen hade kunnat vända till något possitivt, får mina ögon att tåras och om det inte vore för att jag anser att jag inte är värd att fälla tårar över något så fånigt hade jag för länge sedan gråtit en flod som fått vattenpölarna utanför fönstret att verka obetydliga.

Det värsta är inte att jag blir arg, förtvivlad och helt apatisk över det, utan att det är mitt eget fel. Helt självförvållat. Hade man bara inte varit så äckligt stolt. (Eller är det brist på stolthet? Är det här, liksom tusen andra gånger, en konsekvens av att jag istället för att ta emot handen som så ivrigt sträcks fram emot mig manipulerar människan som handen tillhör att självmant vända på klacken och gå. Fast jag innerst inne mer än allt vill ta emot handen och allt vad den erbjuder. När ryggtavlan försvinner bort, ja då har man bara sig själv att klandra. Ett destruktivt beteende som bara kan tyda på en brist på stolthet hos mig.) Jag är iallfall trött på skiten, trött på mig själv. Jag färgar håret och flyr landet, vissa mönster måste ändras.