alinaK

Det är slut. Insåg tillslut att det är över. Kanske var det väntat, kanske kom det som en chock. Det är svårt att säga för det ligger en dimma över ögonen som gör det svårt att se klart. Dimman är förvisso oväsentlig, det spelar ingen roll om jag ser klart eller suddigt för det kommer alltid finnas någon som kan bättre än mig, och de syns överallt. Dimma eller ej. De står i varje gathörn. Ståtliga står dom och gör mig påmind om allt jag inte är, allt jag någonsin velat vara. De kan göra jobbet så mycket bättre, finare ärligare. Jag lurar bara mig själv genom att tro att det jag gör är bra, bra nog.

Där någonstans insåg jag att det ar över. Bandet måste klippas.

Dina läppar mot min panna. Det är lustigt hur du med bara en beröring lagar så mycket. Dansande tar de sig över min kropp uppifrån och ner. En kort sekund av värme innan de dansar vidare över min hud. Du helar mig, läker varenda litet blåmärke jag bär på, varenda litet ärr på min kropp nystar du upp så försiktigt. Jag känner lugnet sprida sig i min kropp som en löpeld, utifrån och in tinar du mig långsamt upp. Här finns inga måsten, inga plikter att ta itu med med. Vi flyr verkligheten och där vi hamnar finns det bara plats för oss. Dina läppar sträcker sig hungrigt mot mina och det är perfektion när våra hjärtan slår i takt. Att vakna upp i din famn och lyssna till dina djupa andetag får mig att undra om drömmar kan blir verklighet ändå?

Jag är tom.
Dagarna är rutin. Jag är ett ånglok som kör på rälsen samma sträcka varje dag, fram och tillbaka. Iaktar människorna runt omkring mig. Bekanta, famlilj, gamla skolkamrater, nära vänner, arbetskamrater, människorna på bussen. Alla tycks finna sig i tillvaron, både i sorg och lycka. De går vidare, de längtar, de hittar nya vägar i livet. Jag avundas dem, jag vill vara sånn, jag vill leva. Jag vill kunna resa härifrån, långt långt bort, finna mig själv i en pulserande stad eller på en varm strand någonstans. Jag vill och hade jag kunnat hade jag för länge sedan varit långt borta, men fan, jag kan inte ens ta en jävla promenad utanför mitt hus. Det kanske hade räckt. En bit.

Just nu väntar jag bara på bättre tider, någon som snart kanske sover jämte mig igen. En promenad utanför mitt hus, ett steg i staget. Mitt i alla känslor inser jag att jag inte är tom, jag längtar och försöker hitta vägar i mitt liv precis som alla andra. Är det inte lustigt att jag finner det onödigt att försöka leva nu eftersom det är annat som måste prioriteras först, och ändå finner jag mig själv kanske mer levande än någonsin.

Om man ligger med någon annan när man har ett upphåll från något som inte är ett uttalat förhållande, är man otrogen då?