alinaK

En gammal förälskelse hörde av sig. Han bor numera på andra sidan atlanten, men när han är på visit är han duktig på att höra av sig. Det finns en viss låga kvar och det slutar alltid att med hämningslöst sex innan han åker igen. Han får ett trevligare besök och jag får en alltid lika trevlig överaskning när han plötsligt ringer. Fast vi inte känner varann nämnvärt vet han precis vad jag går igång på och jag älskar att leka hans plötsliga lekar. Så han ringde alltså, av ren vana var jag direkt med på noterna. Det började hetta till men sen gjorde samvetet sig påmind.  Det finn ju en annan man nu. Trots att Vi inte är något uttalat, skulle jag aldrig acceptera att Han gjorde något med någon annan är mig - och då får man se saken ur bådas perspektiv.

Det fick alltså bli till att avbryta aktionen. Jälvar vad det krävdes viljstyrka! Så, för att bli påmind om varför mitt samvete sa ifrån ringde jag Han och tänkte att hans viskningar skulle bedöva mig som de alltid gör. Men han valde fel ord. Jag la på och började gråta såklart, hade förberett mig på att kroppen skulle utsöndra endorfiner, istället kom bara tårar.

Varför nekade jag Amerika, han hade gett mig allt jag böhöve just där och då. Kanske fbefinner han sig fortfarande inom en viss närhet, och kanek är det värt att ta reda på...

I dreamt you seduced me
Just to walk away
I dreamt you inspired
Then rewired what I say
I dreamt you spread your bottom wings
And pulled me to the bed
But then I woke up feeling nauseous
You danced around my head

Att en liten sak kan förstöra så mycket. Beskedet som inte fick komma kom. Alla mina planer, drömmar hela min livssituation förändrades i ett ögonblick. En ynka sekund, ett ord, ett ingrepp som förstör allting. För en gång skull känner jag att jag behöver någon annan än mig själv. Någon att stötta sig mot som varit med om samma sak, men hur många har fått hela sitt liv, hela sin existens, ändrat utan att man har något egentligt val. Mitt liv som jag byggt upp måste byggas om för det är besämt att det är ett rivningsprojekt. Jag står maktlös inför mitt öde. Hur gör man? Var finns ljuspunkterna?

Jag har alltid sett mig själv som en optimist, men hur fan ska man kunna hitta något positivt i sin värsta mardröm.

När man gråtit så mycket att det svider i ögonen och det som lättar smärtan är att gråta lite till. Då är det inte bra, då är man förvirrad, ensam, trött. Eller bara sjukt patetisk. För jag har ingen rätt.