alinaK

Precis smällt i mig en påse godis. För mycket socker så magen bubblar och jag mår illa. Gråter en skvätt, för jag gör det ibland. När ingen ser. När saker känns jobbiga och tunga. Ikväll blir det ut. Snyggaste klänningen ska på och till det ett par skyhöga klackar. Vill egentligen bara ta det lungt och ta hand om en sjuk vän. Något inom mig säger nej, jag är rädd att jag kollapsar då. Kollapsar inför min vän, och allting kommer rinna ur mig. Jag tar heldre ångesten efter för mycket alkohol än ångesten av vara helt utlämnad, naken, framför någon. Några glas vin och allt blir underbart. Dimman dämpar. Ikväll ska jag leka, mina egna lekar och andras. Jag ska vara oemotståndlig. Locka till mig män och vara odräglig. Tonight's gonna be a good night. Ses på stan, du missar mig inte.

Har svårt att förstå den smärta i bröstet han skapar. Har svårt att förstå den smärta i bröstet som alltid sitter där. Förvirring. Han smeker mig, både själsligt och kroppsligt. Bedövar mig. Försiktigt lindar han i mig i bomull och håller mig tätt intill, så varsamt. Hans mjuka lena sätt får mig att hoppa till och jag skräms av att inse hur jag faller. Detta är nytt för mig. En lek jag inte känner till. Känslor är min värsta mardröm. Muren jag har skapat runt mig har tagit år att bygga och ännu är jag inte säker på om det är rätt tid att riva den. Det finns så mycket som talar mot det. Vi bor ju inte ens i samma land längre. Han förstör mina planer. Plånboken säger ifrån, resorna kostar. Trots det slänger jag ut mina pengar, jag vill vara bedövad mot hans bröst. Om så bara över en natt. Nätterna utan honom då? Ja då ekar frågorna. Varför just jag? Vad vill han, vad är han ute efter? För i slutet har man ändå bara sig själv att lita på.

Illamåendet har blivit min ständiga följeslagare. Kan det vara hunger? Äter men det vill hjälper inte, så jag röker, sover, tränar, dricker kaffe, försöker göra allt som står i min makt för att glömma bort bubblorna i magen. Inget hjälper. Det finns en man som viskar vacka ord. Smeker mina hörselgångar med ljuden som hans tunga fomar. I hans famn andas jag ut ett tag, men illamåendet ligger kvar som en livrem för hårt spänd om min mage. Han viskar ord och min kropp domnar bort. Sedan går jag hem och gråter. Jag vill be han sluta, tjänar ingenting till. Det är ingen svininfluensa, jag tror det kallas flyttfeber. Jag lämnar snart landet och det känns bra, men vad lämnar jag egentligen kvar här. Allt jag inte vill ha finns här och jag är livrädd att jag kommer att det med mig.