alinaK

Jag är tom.
Dagarna är rutin. Jag är ett ånglok som kör på rälsen samma sträcka varje dag, fram och tillbaka. Iaktar människorna runt omkring mig. Bekanta, famlilj, gamla skolkamrater, nära vänner, arbetskamrater, människorna på bussen. Alla tycks finna sig i tillvaron, både i sorg och lycka. De går vidare, de längtar, de hittar nya vägar i livet. Jag avundas dem, jag vill vara sånn, jag vill leva. Jag vill kunna resa härifrån, långt långt bort, finna mig själv i en pulserande stad eller på en varm strand någonstans. Jag vill och hade jag kunnat hade jag för länge sedan varit långt borta, men fan, jag kan inte ens ta en jävla promenad utanför mitt hus. Det kanske hade räckt. En bit.

Just nu väntar jag bara på bättre tider, någon som snart kanske sover jämte mig igen. En promenad utanför mitt hus, ett steg i staget. Mitt i alla känslor inser jag att jag inte är tom, jag längtar och försöker hitta vägar i mitt liv precis som alla andra. Är det inte lustigt att jag finner det onödigt att försöka leva nu eftersom det är annat som måste prioriteras först, och ändå finner jag mig själv kanske mer levande än någonsin.